MUSIKÄLSKARE MOBILISERAR. Den 29 maj håller sångarna vid Estlands statliga opera en stödkonsert, berättar operachefen Aivar Mäe. Anledningen är ett party med buller och bång för en månad sedan som slutade med rättegång. Det var en äldre operasångare som för femtielfte gången störts av oljud som hamnade inför rätta. Under det nattliga tumult han var inblandad i med grannarna fick en yngling i motståndarlägret ett finger klämt; tre millimeter av fingerspetsen lär ha rykt. I onsdags dömdes därför den pensionerade sångaren Voldemar Kuslap, 72, att betala skadestånd på 50 000 estniska kronor (31 000 svenska, eller en vanlig årslön i Estland). Kuslaps kolleger hoppas nu att intäkterna från konserten ska räcka till skadeståndet. (TT-AFP)
Detta får mig osökt att komma in på alla dessa lappar man sätter upp överallt, speciellt i bostadrättsföreningar, ja, David Batra har ju till och med samlat de värsta lapparna i en bok!
Lappskrivarna är av en speciell kaliber. De framhärdar längre än någon annan i sitt nit att förändra saker och ting med pennans kraft.
Det kan vara om grus i trapphuset, någon ställer cykeln fel, hundarna rastas på fel ställe, det skottas inte, och framförallt olyckshärden, kärnan, bostadrättens diafragma: Tvättstugan.
I bland tror jag att vi skulle vara ett vänligare folk om inte de allmänna tvättstutgorna fanns, eller om vi började med så kallade laundrettes som i storbrittanien till exempel.
Men det är något skumt med lappskrivarna.
De framträder alldrig in persona och de har alltid ryggen fria.
I och med att man satt upp lappen har man svurit sig fri från vidare ansvarstagande.
Man har gjort sin del för bostadsrättsföreningens trivsel.
Man kan låta sig luras att det är för alla boendes skull som lapparna skrivs, det är inte helt rätt.
Lappskrivare dyker sällan upp på årsmöten eller på städdagarna.
Lappskrivare är fega språkrör för en mycket diffus samling männsikor, oftast en samling som bara består av lappskrivaren och dennes hund.
Jag har alltid undrat, är det förmedlat med en känsla av tillfreddställelse att sätta upp lapparna. Det är inte en strävan mot att något ska bli bättre där du bor, utan en egoistisk njutning i att få uttrycka negativa känslor på en liten lapp och sen gotta sig i att den sitter där.
Har ni någonsin sett en lapp där det till exempel står:
"Det här måste vara den bäst skötta tvättstugan ever ever and ever",
eller, "jag har aldrig tidigare bott så bra som nu. Jag älskar min förening för den är likvid och mitt hem är någorlunda tryggt eftersom föreningen just satt upp ett nytt brandvarnarsystem" till exempel.
Men det är en nåd att stilla bedja om till ingen nytta skulle jag tro.
Undra hur lappskrivarna tog sig i uttryck i städer under tillexempel medeltiden.
De måste ju alltid ha funnits.
På ett eller annat sätt
Det här är Charlotta Cederlöf för Morronen i SR Gävleborg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar