tisdag 15 december 2009

Många med mig


Jag undrar, vilka är egentligen "många med mig"?
Är det ett litet osynligt posse som man går omkring med? Är det en grupp på facebook, eller är det som jag tror, en mycket diffus och löst ihopsatt grupp männniskor som egentligen inte vet att de är med i just den gruppen.

Många med mig visar sig oftast när det är något som det ska klagas på.
Det är många med mig som tycker att det spelas alldeles för lite rock n roll i dansbandkskampen....
Många med mig tar sig sällan ton i de tunga och allvarliga frågorna, utan nöjer sig oftast med att klaga när det är något som inte passar en viss individ.
Det är många med mig som tycker att det är alldeles för stökigt i personalrummet.
Jag tycker inte om den nya programledaren och det är många med mig som håller med.

Jag har en bestämd känsla av att den individ som använder sig av många med mig ofta begår ganska stora övertramp mot den gruppen.
Det kan i vissa fall röra sig om ren och skär hörsägen.
Frågan är om det inte är så att i de flesta fall existerar inte alls många med mig.
Det är en låtsasgrupp med bullies man fantiserar ihop för att trycka dit nån.
Det handlar ofta om att trycka dit vissa som är lite kändare än andra.
Många med mig verkar tycka särskilt illa om personer som hörs lite mer än andra som till exempel Marcus Birro och Annika Lanz.

Tror vi verkligen på någon när han eller hon kommer dragande med många med mig?
Ska vi börja ställa dem till svars och kräva namn och personuppgifter på vilka många med mig är.

Jag har otroligt svårt för människor som gör sig till talespersoner för en grupp männsikor som egentligen inte har en aning om det. Det är fegt.
Jag tycker att just valet av ämnen många med mig väljer att klanka ner på visar vilken sorts männsika man har att göra med. Lite småbittra skitsnackare som inte vågar röra sig i de stora och alvarliga frågorna, för då kan de bli avslöjade för vad de egentligen är, helt ensamma om sin åsikt och att åsikten egenligen är så fånig att man inte vågar stå för den ensam.

Ta tag i något allvarligt som behöver förändras på riktigt i stället så ska du se att du verkligen får många med dig och dom är alldeles på riktigt.

måndag 14 december 2009

Kolla vad jag har


Elton John säljer sina kläder. Det är dags att städa ut och nu har han och livskamraten David Furnish invigt en liten butik, och där kan man nu hitta hotta grejjor skapade av modehus som Versace, Prada, McQueen, Dolce & Gabbana och Jean-Paul Gaultier använda av Sir Elton John himself.
Pengarna går till en AIDS-fond.

Visst är det roligt att ha nånting som ingen annan har som man är lite stolt över som man kan visa upp om man tillexempel har en liten fest hemma eller kanske vill imponera på någon presumtiv partner.
Tänk att tillexempel vara stolt innehavare av Lasse Berghagens vinröda platåskor från Jennie Jennie-melodifestivalen. Tänk att äga ett Tre schilling banco, eller att kanske ha en bit av den fana som Jean d'Arc bar när hon drev engelsmännen från Orleans.
Många har numera bitar av berlinmuren hemma. En kompis till mig har jord från Söderstadion när bajen tog SM guld 2001 i sina blomkrukor.

JAG har en kopia av tidningen Daily Mail från den 3 februari 1979 där hela förstasidan täcks av en bild på en punkare samt rubriken: DRUGS KILL PUNKSTAR SID VIDIOUS.
Jag tror inte den är värd nånting, dessutom tror jag att jag har kladdat lite med kulspetspenna på den, men för mig är det ett så starkt historiskt bevis på en era som betydde, och faktiskt fortfarande betyder otroligt mycket för mig.
Drugs kill punkstar sid vicious.
1983 for jag och min dåvarande pojkvän till London och såg Glen Matlock (fd Sex Pistols) spela på The 100 club. Jag tror vi skickade en miljon vykort där det stod: Vi har sett Glen Matlock på 100 club, the place where it all began.
100 club var nämligen stället i london där den första riktiga punkfestivalen hölls i spetember 1976. Sex Pistols, Siouxsie & the Banshees, The Clash, Buzzcocks och The Damned uppträdde.
Vi tog hål i öronen på den resan. Vi hade inte tillräckligt med pengar, så vi fick dela på två hål.
Vi pratade om det på facebook här om dagen.

Vissa betalar vad som helst för att få äga något har nåt med nån annan att göra. De kan betala miljontals kronor för att äga, ofta ganska bizarra saker, gilioutinen som skar halsen av Marie Antoinette, kulan som dödade Yitzak Rabbin.
Jag undrar; är det lika roligt att äga såna saker bara för att man kan.
Jag tycker att man ska ha kommit över dem på nåt konstigt sätt, som att du var i Vita huset och kunde inte låta bli att ta en näsduk som du såg president Obama snyta sig i.
Det bästa exemplet på detta är nog från filmen "Pricilla - Queen of the desert" där transan Bernadette äger en bit ABBA-bajs som han fiskat upp efter att ha använt toan efter Agneta Fältskog.

Elton John säljer sina saker. Vilket ju kan vara bra, man ska ju resa med lätt bagage genom livet. Jag är rätt osentimental vad det gäller saker, men var än jag flyttar packar jag omsorgsfullt ner min Daily Mail med Sid Vicious dödsruna.
Undra vad Elton John har för någonting som han är stolt över som han visar upp för sina kompisar på fester?

Jag längtar till Italien



En gång träffade jag en man som kom från Teneriffa.
Jag tyckte att det lät helt corny. Dit åker man ju.
Nu är ju faktiskt Teneriffa så mycket mer än bara en kanarieö som ligger där i Atlanten bara för att vi nordbor ska ju ha något att göra på vintrarna.
Spaniens högsta berg ligger på Teneriffa. Teide.
När jag var på ön snöade det för första gången på 30 år. Då tog teneriffaborna sina bilar upp till Teides sluttningar och åkte pulka på bilmattorna.
Annars lever man på bananexport.
varför pratar jag om Teneriffa?
Därför att jag egentligen tänker på venedig.

Jag läste härom dagen att Venedig är på väg att avfolkas. Man vill inte bo där längre. Priserna är för dyra och det enda man har chans att tjäna pengar på är turistnäringen och alla kan inte bli gondoljärer.
Nu har invånarantalet sjunkit till under 60.000 och det är inte alls mycket för den fornstora staden, och därför anordnade man en manifestation, en ganska makaber sådan, men ändå en manifestation.
En konvoj av gondoler med kransprydda kistor flöt genom staden till ljudet av sånger och dikter på venetiansk dialekt. Och samtidigt passade ett amerikanskt universitet på att samla DNA-prov av venetianarna i ett forskningsprojekt om central- och västeuropeiska befolkningars ursprung.

Jag såg en Gary Larsen seriestrip en gång om två arkeologer från framtiden som gräver upp en toalettsits. "De bar dessa som kragar vid ceremonier", säger den ene arkeologen till den andre.

Från början var staden faktiskt ett flyktingläger. Man sökte skydd från hunnerna och senare från langobarderna.
Sin riktiga storhetstid upplevde Venedig under medeltiden och rennäsansen.
Nu verkar det ju mer som om vi tycker staden är för liten. Det är trångt. Och dyrt. Man får inte plats. Turister och venetianer.
Så man kanske inte alls ska satsa mer på att gå ifrån den turistiska monokulturen. Man kanske ska bygga ut stan och göra turismen ännu större. Så att alla får plats. Herregud, du kan ju åka gondol i Las Vegas, varför inte gräva lite nya kanaler här och där på hemmaplan.
VI kommer ju inte att sluta åka till Venedig, inom den närmaste framtiden i alla fall. Vi kanske kommer att sluta tro att nån verkligen kan bo där, som på Teneriffa eller i Las Vegas, men dö, kommer nog inte stan att göra.
Eller så blir det så att vi slutar fara dit och staden faller i glömska och sjuker ner i sin egen vackra lagun och försvinner i adriatiska havet.
Betänk då att kulturer har uppstått och dött i alla tider.
Jerico, Manco Capac och hans inkaimperium, Arboga och även, en gång i framtiden, Gävleborgs län.

And the winner is...


Det är bragdmedaljernas och jerringprisets tid, det är jul- och advdentstider men det är framför allt nobelprisens tid.
Nobelprisen.
Prisernas creme dela creme.
Om jag fick välja vilket pris jag ville skulle det naturligrtvis vara nobelpriset. I litteratur.
En gång när jag var och besökte Selma Lagerlöfs Mårbacka, försökte jag när jag såg medaljen, stå där i hermetiskt tillsluten låda, att affirmera allt vad jag orkade. Affirmera: ni vet när man upprepar positivt färgade fraser för sig själv i syfte att förbättra sin livssituation. Jag tänkte att "en dag ska den bli min".

I väntan på priset, ungefär samtidigt som jag blev utgiven första gången, slog jag mig i kast med att läsa ALLA nobelpristagarna i litteratur, utan uppehåll. Nu är det inget bra projekt i och med att man inte kan avsluta det , och det kanske var just att nobelpriset aldrig tar slut som det föll på, men jag hann i alla fall läsa en radda författare som jag inte läst tidigare. Kawabata, Kipling Och Unsedt till exempel.
Jag tankte att de tidigare pristagarna skulle kunna ge mig en liten hint i alla fall om hur man går tillväga om man har planer för framtiden som att till exempel ro hem litteraturpriset.
Jag har fortfarande ingen aning om vad som krävs kan jag säga. Tur och talang antar jag, som i vanliga livet.
Egentligen borde jag kanske syssla mer med att fundera ut hur jag ska få fredspriset. Det gagnar ju trost allt fler så att säga.

Men varför får man egentligen nobelpriset då, alltså egentligen:
Så här skrev Nobel i sitt testamente:
Jag undertecknad Alfred Bernhard Nobel förklarar härmed efter moget övervägande min yttersta vilja i afseende å den egendom jag vid min död kan efterlemna vara följande:
Öfver hela min återstående realiser-bara förmögenhet förfares på följande sätt: Kapitalet av utredningsmännen realiseradt till säkra värdepapper skall utgöra en fond, hvars ränta årligen utdelas som prisbelöning åt dem som under det förlupna året hafva gjort menskligheten den största nytta.
Räntan delas i fem lika delar som tillfalla:
en del till den som inom fysikens område har gjort den vigtigaste upptäckt eller uppfinning; en del den som har gjort den vigtigaste kemiska upptäckt eller förbättring;
en del den som har gjort den vigtigaste upptäckt inom fysiologiens eller medicinens domän;
en del som inom litteraturen har produceradt det utmärktaste i idealisk rigtning;
och en del åt den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och avskaffande eller minskning av stående arméer samt bildande och spridande av fredskongresser.
Prisen för fysik och kemi utdelas av Svenska Vetenskapsakademien; för fysiologien eller medicinska arbeten av Carolinska Institutet i Stockholm; för litteratur av Akademien i Stockholm samt för fredsförfäktare af ett utskott af fem personer som väljas af Norska Stortinget.
Det är min uttryckliga vilja att vid prisutdelningarna intet afseende fästes vid någon slags nationstillhörighet sålunda att den värdigaste erhåller priset antingen han är skandinav eller ej.
Detta testamente är hittills det enda giltiga och upphäver alla mina föregående testamentariska testamenten om sådana skola förefinnas efter min död.
Slutligen anordnar jag som varande min uttryckliga önskan och vilja att efter min död pulsådrorna uppskäras och att sedan detta skett och tydliga dödstecken af kompetenta läkare intygats, liket förbrännes i så kallad cremationsugn.

1969 började man dela ut Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne Ekonomipriset är inte ett nobelpris, eftersom det inte förekom i Alfred Nobels testamente, men hanteras i övrigt precis som nobelprisen.

Jag har mött en nobelpristagare i hela mitt liv. Eller egentligen mötte jag inte honom utan gick in i honom, på flit. Det var på bokmässan 1994 och irländaren Seamus Heany var där, han hade inte tilldelats priset än, men det var i oktober så saken var klar och bestämd och klargjord av svenska akademin.
Han stod i natur och kulturs monter och och jag trampade runt och visste inte riktigt hur jag skulle gå tillväga för att träffa honom. Han var mycket upptagen, tillslut bestämde jag mig för att nudda honom. Jag gick besämt in i montern, slog en stor lov och precis när jag gick förbi mr heany så såg jag till att våra armar krockade.
Det var nästan magiskt.

Jag kommer med absolut största möjliga sannorlikhet aldrig att få nobelpriset i litteratur. Men det är skönt att drömma. Jag har redan klart för mig vilka jag skulle bjuda, hur jag skulle agera när jag får reda på det och naturligtvis det viktigaste för en moderna kvinna i tiden, vad jag skulle ha på mig på utdelningen.
Vad jag skulle göra för pengarna: Ordna fred i världen och på det viset även ro hem miss Universumtiteln på en och samma gång.

Predators


För inte alls så länge sen dödades en amerikansk dam av sitt eget husdjur.
Det måste vara förfärligt att inse att du är på väg att bli förpassad till de sälla jaktmarkerna av den som du skaffat för att älska, och i retur få all den där kärlek som ingen annan under alla dessa år förmått att ge dig.

Nu var det ju inte en liten hamster eller chihuahua som gick till attack mot sin ägare och hushållare, utan en 160 kilo tung svartbjörn.
Tydligen var det så att kvinnan skulle göra rent i björnens bur när den gick till attack. Det går naturligtvis att spekulera i varför björnen gick till attack, den blev skrämd...? Den såg inte vem det var...? Den hade blivit stungen av en skorpion...?
Låt oss bara säga att det ligger i björnens natur.

Men björnen var inte det enda husdjuret på gården. Där finns oxå en bengalisk tiger och ett lejon! Kvinnan hade, tillsammans med sin man, både vana och licens att äga exotiska djur och paret hade fått godkänt i en mäng olika inspektioner som genomförts.

Det finns ett ordspråk som säger att elaka tigrar återföds som katter hos gamla tanter. Liksom hos björnen, ligger det i kattens natur att döda.

Det enda lilla svenska däggdjur som jag på rak arm verkligen kan varna för att ha hemma är nog järven. Järven är inte rädd för nån. Järvar ligger och myser bland isbjörnarna på Arktis. Det enda djuret som är farligt för järven är männsikan, men då måste människan ha ett vapen.
Järven är ett vapen.
Och med tanke på hur många husdjur som männsikan har ihjäl så är det väl bara rättvist om det ibland blir tvärt om. Lite naturens gång som det en gång i tiden var meningen.

Jag kan aldrig se klart filmen Dansar med Vargar, eftersom jag vet att dom dumma skjuter vargen i filmen,
Jag undrar om nån har berättat för min syster dotter nu när hon är lite äldre att bambis mamma inte sover utan är skjuten av jägaren.
Jag kan inte mer än tycka det är rätt att människan får lite tillbaka i sitt evinnerliga petande i naturen.
Att djuren fortfarande är rovdjur.
Ungefär som att vi 2009, trots att vi kan skicka christer fuglesang till rymden, inte kan skjuta upp honom om det är dåligt väder.
Vi rår inte på allt. På gott och ont. Tack och lov.

torsdag 24 september 2009

Young Love 2



21 Jump Street.
Jag äger säsongerna 1-3 på dvd.

Young Love

Mitt jobb


Barnarbete


Strössel tvättar fönster i mina nya tofflor från Kirgizistan.

En ny lur


Jag gick till Telenor och bad dem portera över mitt hemnummer till mobilen, samtidigt som jag sade upp mitt telia-abonnemang. I gåva fick jag en lur! En sån gammal hederlig telefonlur som jag kan koppla till mobilen om jag vill ligga och långprata till exempel.

torsdag 3 september 2009

Min jobbarkompis



Larry Forsberg mitt emellan gymnasiet och Morronen. KadeshKadeng på MacGills 1995. Dagen efter hans äldsta dotter föddes.

måndag 31 augusti 2009

Inglorious Basterds - glorious violence



Jag gillar Brad Pitts naturliga åldrande. Ända sen Babel har han gått mot vad man kan kalla "natural decay". Dessutom undrar jag om Tarantino lade till underbettet på Pitts karaktär, eftersom han själv har ett.

onsdag 19 augusti 2009

OBS!


Om någon vecka ska Christer Fugelsang ut i rymden igen. När han kommer tillbaka ska alla ha klätt ut sig till apor. Det är viktigt att ni sprider informationen till era vänner och att ALLA är med, annars funkar inte skämtet.

Nya goggels


progressiva.



Ta två betala för ett.
Jag tog ett par slipade solbrillor oxå.

måndag 10 augusti 2009

En disktrasa i tiden.

Mitt senaste broderi

Efter utställningen "Prerafaeliterna" på Nationalmuséum beslutade jag mig för att börja öva på svartstick. Detta är en märkduk.

Sommar



Min gudson II


Aggan tar ingen skit.
Så ni vet.

När det är kväll hemma hos mig

Svorskar och norrmän



Plötsligt dök Johan upp. Och hans familj. Ingen blev gladare än jag!



When In Nantes


När Aino kom hem från Frankrike berättade hon att nästan alla balkonger i Nantes hade solcellslampor och jag anammade genast detta.