NORDKOREA PLACERAS EJ PÅ TERRORLISTA

Washington (TT-Reuters)

Sänkningen av det sydkoreanska krigsfartyget Cheonan är inte nog för att på nytt ge Nordkorea en plats på USA:s terrorlista. Det meddelade USA:s utrikesdepartement på måndagen.

Nordkorea beskylls allmänt för händelsen till havs 26 mars i år, då 46 sydkoreanska sjömän gick till botten med sitt skepp. USA har ännu inte utfört några påtagliga åtgärder för att straffa Pyongyang, som i sin tur förnekar inblandning. -Vi bedömer att sänkningen av Cheonan inte utgör internationell terrorism och att händelsen i sig inte är nog för att placera Nordkorea på listan, sade en talesman.

Nordkorea fanns med på terrorlistan mellan åren 1988 och 2008. USA:s utrikesminister Hillary Clinton har sagt att man överväger att återföra landet på listan efter intermezzon om kärnvapen och missiluppskjutningar.

Men frågan är, vad ska de ta till härnäst i hopp om att kvala in på terrorlistan.
Man ligger nog ännu sämre till nu när det visat sig att inte fotbollslaget är ett större hot i bärlssammanhang heller.

Well...
Det kanske är just det som vi ska oroa oss för. Vilka medel som tas till inne i Nordkorea nu. Det sägs ju att de faktist för första gången (jag vet inte om det är någonsin, men iaf) visade en match live och det var 0-7 matchen mot Portugal.
Jag vet inte men... Om jag var ond diktator i ett slutet land skulle jag ljuga ihop nåt riktigt bra om att vi kom tillbaka och slutade som värlsmästare ändå och sen skulle jag tysta spelarna när de kom hem.
Och med fakta i bakfickan om hur saddam hussein behandlade sina fotbollselare som inte lyckats, är jag ju inte helt ute och cyklar.

Dödmansgreppet

NORGES KRONPRINS FÖLL ÖVER BORD


Livvakterna måste ge den norske kronprinsen Haakon en hjälpande hand när han föll i vattnet från en båt utanför Kristansand på måndagen.

Kronprinsen skadades inte i olyckan, utan plockades snabbt upp i en polisbåt med livvakter, skriver VG på nätet.

Båten, en ribbåt, fortsatte att köra runt i en cirkel långt efter att kronprinsen var uppe ur vattnet. Orsaken till olyckan var, enligt biträdande kommunikationschef Sven Gjerulldsen vid det norska hovet, att kronprinsen inte installerat ett dödmansgrepp, en säkerhetsanordning som gör att motorn stannar helt eller frikopplas.


Det där låter som nåt som man kanske skulle behöva installera på mer ställen i livet än bara i en båt:
Ett dödmansgrepp.
Låter även som en kunskap som Thunder i Mammas nya kille besitter


Ett ögonvittne uppger för tidningen att kronprinsen föll i vattnet efter att ha träffat en våg.

Upprepade, korta kluckande och frikativa ljud

En grupp gråterskor har genomfört en performance mot kärnkraft på riksdagshusets trappa i Helsingfors. De uttryckte på detta sätt sin oro för planerna på mer kärnkraftsproduktion i Finland. Efteråt lämnade den tårögda gruppen en text skriven på näsdukar till riksdagsledamöterna. Enligt arrangörerna tog företrädare för fem riksdagsgrupper emot budskapet, där gråterskorna frågade varför man väljer ett energialternativ som är ett hot mot människan och naturen och lämnar kärnavfall i arv till kommande generationer.

Gråterskan är ju annars ett yrke som i princip inte finns alls i vår kultur.
I Antikens Grekland, Romarriket och Mellanöstern var gråterskorna högt respekterade och man kan fortfarande möta dem på begravningar i Grekland och öster ut.

När Mao dog den 9 september 1976 i peking grät en hel befolkning på beställning. Detsamma hände i Nordkorea när Kim il Sung dog.

När man läser om gråten som en fysisk företeelse låter det som en bizarr sjukdom:
Beteendet består av en kombination av tåravrinning från ögonen , speciellt andningsmönster. Ibland förekommer ett ljudligt läte, vilket ofta blir mer påtagligt om den gråtande försöker prata.
Det speciella mönstret i andningen består av att framför allt utandningsluften pressas fram stötvis på ett sätt som påminner om det vid skratt varvid upprepade, korta kluckande och frikativa ljud uppstår i de övre andningsvägarna, då stämbanden försöker parera de plötsliga avvikelserna i luftströmmen. Den kraftiga tåravrinningen får ofta den gråtande att då och då snörvla, det vill säga göra en kraftig viljestyrd inandning genom näsan för att förhindra utrinning genom denna.

Jag önskade att jag kunde göra tvärt om. Inte gråta på beställning.
När jag blir riktigt arg. Jag menar riktigt riktigt riktigt, svordomsarg... då börjar jag gråta.Därför får min ilska aldrig den genomslagskraft som jag vill.
Folk tycker synd om mig. Jag blir rödflammig och snorig och ingen hör riktigt vad jag säger.
jag har väldigt svårt att bli tagen på allvar när jag är arg.

Jag önskar inte att jag inte kunde gråta. Gråten kan vara en sån befrielse. En stor klump innombords man blir av med. Ett sätt att inte explodera och drunkna i känslostormen. Däremot önskar jag att jag kunde styra det lite bättre.

Vissa säger - särkilt män - att de aldrig gråter. Jag ställer mig mycket tveksam till det. Antingen ljuger dom, eller så har dom stängt av en av våra fundamentala hjälpventiler. Att gråta är ett sätt att hantera stora känslor, glada som sorgliga.
Det är inte skämmigt att gråta. Tvärt om. Tänk vilken genomslagskratf Per Elofssons tårar i OS hade. För att inte tala om Toivo Öhmans tårar vid Ulrika Knapes OS-guld 1972.

Ibland gråter man så att man får huvudvärk.



När jag läser om gråterskorna i finland tänker jag att det kanske är ett bra yrke för framtiden. Vissa manniskor når man överhuvudtaget inte fram till förrän man börjar gråta.
Om man på alvar skulle ta in alla krig och naturkatastrofer, folkmord och djurplågerier skulle det ta en ände med förskräckelse, men kanske gråterskorna skulle få vissa av oss att faktiskt inse allvaret i vad som håller på att hända.
Gråt är en stark känsla.

Det här är Charlotta Cederlöf för Morronen i SR Gävleborg.

Sist vald på bränbollen

Särskilda säten för singlar där det är fritt fram för flirt och leenden ska skapa bättre stämning på Köpenhamns bussar, tror transportföretaget Arriva. I två veckor framåt testas nu sådana kärlekssäten i över 100 bussar på fem trafiklinjer i den danska huvudstaden. Samlevnadsexperter säger att initiativet passar väl in i tidens trend och singelkultur där jakten på kärleken erövrat allt mer av det offentliga rummet. På Arriva hoppas man på rusning till de rödklädda sätena, två i var buss. "Vi vill gärna ruska om folks vanor lite och få mera flirt och fler leenden i bussen. Kanske finner någon kärleken", säger man.

Tänk då om man sitter på de där säterna och är singel och så kommer ingen och sätter sig bredvid? Då blir bussen annu en plats där man kan sitta och känna sig som en loser.
Eller om alla andra platser är upptagna och man snällt får sätta sig på singelsätet även fast man har sällskap? Kan det börja snackas då...
Men låt oss koncentrera oss på oss. På singlarna.

För några år sen var det otroligt hippt att vara singel. Vi förväntades leva i ett evigt sex and the city avsnitt och alla singlar verkade vara rika och bo i Stockholm eller New York.
Det var som att man kunde köpa sig en stil. Gör slut och bli hipp.
Vad man helt glömde bort var att många singlar är lesna eller bittra eller hämndlystna, helt uppgivna eller så vingklippta att de aldrig mer vågar sig in i en relation ever and ever again. Jag vet inte om jag frivilligt skulle anamma en sån livsstil.
Singelresorna och singelbåtfärderna kom. Det var som att samhället hade det jättejobbigt att få till det och para ihop alla dessa singlar så de blev vanliga igen. Men för de flesta hoppfulla som ger sig iväg på en singelresa slutar det som för Roland i Torsk På Tallinn. Ensamt.

Nu ska man frejdigt åka buss och sitta på singelsäte och flirta i Köpenhamn. Nu ska vi paras ihop igen. Så att allting blir normalt. Visst kan man sitta där och vara glad och pussas och le, men för de som förtvivlat kryssar mellan datingsiter på nätet och som för varje "äh det blev inget" får lite sämre självförtroende, måste ju en sån resa bli hemsk, även om man inte sitter i singelsäterna. Det sitter garanterat nån framgångsrik snygg singel där och bridgar. Men betänk då, att även hon eller han, hur vackert och brett leendet är, så är hon eller han i grund och botten lika ensam som du. Annars skulle man ju aldrig sätta sig där. Eller hur.

Jag vet inte om jag vill att jakten på kärlek erövrat mer av det offentliga rummet. Jag är mer för dom stulna kyssarna, de sena kvällarna där man ursäktar sig och dricker flera liter te tillsammans, eller längst bak i en halvtom biosalong.

Det här är Charlotta Cederlöf för Morronen i SR Gävleborg.

הכותל המערבי حائط البراق‎

Thisteds kommun på den jylländska västkusten firar i dagarna att det är 40 år sedan som John Lennon besökte den yndiga landsändan. Lennon och Yoko Ono bodde julen 1969 till februari året därpå på det dåvarande så kallade Världsuniversitetet i Thisted. Lennon passade också på att under den församlade världspressens nyfikna blickar klippa av sig sitt då mycket långa hår. På fredag inviger kommunen ett "fredsträd" där folk kan sätta upp lappar med önskningar. Trädet ingår i Onos världsomfattande konstinstallation Imagine Peace.
Själv har Jag alltid varit faschinerad av klagomuren i jerusalem eller västra muren som den heter.
Enligt gamla skrifter låg Västra muren närmast Det Allra heligaste där förbundsarken stod; därför anses bön vid muren vara särskilt fördelaktigt.
Besökare sticker in papperslappar med skriftliga böner i sprickorna i muren. I alla tider har judar samlats vid muren för att uttrycka tacksamhet till Gud eller be om gudomlig barmhärtighet. Enligt judisk lag är det ett måste att känna sorg och att slita itu sina klädesplagg när man besöker Västra muren och ser den ödelagda tempelplatsen. Det finns en tradition som säger att när vatten börjar strila genom stenarna i muren är det ett tecken på att Messias ankomst är nära.

Tänk att alltid ha nånstans att gå med sina önskningar, och böner. Man lämnar över sin bön eller sin önskan någonstans. Den går bara inte ut i luften.

I Fontana di trevi i Rom slänger man, med ryggen mot fontainen, i ett mynt för att försäkra sig om att man kommer att återvända till staden.

En fysisk handling. Man har ingen aning om det fungerar, men det är ialla fall en egen liten hoppfull försäkran. Och gör man det inte så vet man ju inte och det kan vara dumt att chansa.
Eller, nu har jag gjort allt jag kan, nu släpper jag det här. Tack och bock.

Jag vet inte om någon över huvudtaget hör eller läser det man har att säga vid klagomuren. Kanske har den en samtalsterapeutisk funktion. Man har faktiskt nånstans att vända sig.

När jag var liten trodde jag att man klagade på saker vid klagomuren. Att mjölken var för dyr till exempel. Jag antar att det är många som gör det oxå. Klagar alltså.

Vad skulle man säga om man hade bara en enda önskan att lägga vid muren. En enda och den skulle gå i uppflyllan. Vi vill ju gärna tro att vi skulle önska fred i världen och lycka till de våra. Jag tror att man i ett sånt ögonblick är mycket mänskligare. Jag vill blir rik. Jag vill aldrig dö. Jag vill ha en villa i Vancouvers utkanter

Det är kanske bäst att man inte vet om saker man önskar eller ber om går i uppfyllelse på ställen som till exempel fontana di trevi klagomuran eller Yoko Onos träd. DÅ kan vi fortfarande leva i tron att vi är ödmuka individer med stort hjärta och mycket omtanke.

Det här är Charlotta Cederlöf för Morronen i SR Gävleborg.

ill comunication

När Facebook förbjöds i Pakistan hittade landets inrikesminister raskt ett alternativ: Twitter. Rehman Malik berättar att hans son tipsade honom om Twitter när Facebook stängdes ned, på grund en tävling om Muhammedbilder som myndigheterna fann hädisk. "Jag kom in för bara några dagar sedan. Jag gillar det verkligen. Det blir många frågor: Är du på riktigt? Är du en bluff"? säger Malik. Många twittrare har svårt att tro att en pakistansk minister nedlåter sig till fritt utbyte via sociala medier. Andra tycker att han borde ägna sig åt regeringsarbete i stället för att twittra. Malik lämnar kritiken obesvarad men kommenterar gärna andra inlägg. Till en välgångsönskare skriver han: "Tack för uppskattningen. Jag ska jaga terroristerna till döden".

Twitter, Facebook, mail. MMS, SMS, mikrobloggande bloggande....
VI skriver om oss själva mer än någonsin och vi skriver till andra lika mycket. När vi förr pratade med varann kan vi nu istället skicka korta små meningar och det absolut enklaste sättet att göra det är ju att skicka iväg ett sms.
OK.... Okej alltså, måste vara det vanligaste smset i världen. Det går bra. Det bestämmer vi. Visst.
Det är så enkelt och för oss som lider av en viss skräck att ringa eller bara tala i telefonen med nån man inte känner är ju sms och mail en gudagåva.

Man kan vara nykär via sms. Man kan smsa till varann en hel natt. På smyg under möten. På bussen.... Man kan flörta hela tiden.
Vad man däremot inte nämner när det gäller detta korta sätt att förmedla sig med varann är de ständiga missuppfattningar som uppstår.
Det går ju inte att betona något i ett sms.
Ett sms uppmanar nästan till feltolkningar. Det är bara att lägga om betoningen och värderingen i det skrivna lilla budskapet.

Jag tog en gång del av ett sms-debacle som utspelade sig mellan en pojkvän i Sverige och en flickvän i England.
Flickvännen var deppig och så där som man kan känna sig när man bor i ett annat land eller i en stad lång bort: Ensammast i världen. Inga riktiga kompisar. Om man försvann skulle kunna ta en vecka innan det uppdagades.
Vid ett tillfälle påpekar pojkvännen, helt off the record, han har berättat om dagen och tilllägger att "jag är trött och måste lägga mig."
Flickvännen tar det som att han inte orkar prata med henne och vips; smsbråket är ett faktum. Hon gör ett utspel, bara därför att hon nu till och med är dissad av sin själs älskade och han som inte förstår vad han har gjort för fel skriver ett skämtsamt svar om att "Ja jag växer ju fortfarande."
"Som att jag är gammal och tråkig då", svarar flickvännen och sen tog krediten slut.

Välj smsandet som sista utväg om du vädrar en konflikt.
Om du är tvungen att messa, se till att du har likvida medel och kan slutföra diskussionen.
Läs alla sms du får tonlöst och utan engagemang. På det sättet blir de lite svårare att missuppfatta.
Undrar hur många gånger man har suttit med en enda liten mening från någon man är väldigt nere i och försöker utröna vad det egentligen står mellan raderna.
Smsandet har blivit språket mellan raderna. A short message service med enmycket lång eftersmak.

Det finns en service som gör så att man inte kan använda telefonen till att messa vissa nummer om man till exempel ska gå ut och bli full.
Fylle-sms är ett kapitel för sig, dom kan ställa saker riktigt upp och ner.
Sms i affekt är lika farligt.
Och jag talar av visdom.

Ludd i torktumlaren

MUSIKÄLSKARE MOBILISERAR. Den 29 maj håller sångarna vid Estlands statliga opera en stödkonsert, berättar operachefen Aivar Mäe. Anledningen är ett party med buller och bång för en månad sedan som slutade med rättegång. Det var en äldre operasångare som för femtielfte gången störts av oljud som hamnade inför rätta. Under det nattliga tumult han var inblandad i med grannarna fick en yngling i motståndarlägret ett finger klämt; tre millimeter av fingerspetsen lär ha rykt. I onsdags dömdes därför den pensionerade sångaren Voldemar Kuslap, 72, att betala skadestånd på 50 000 estniska kronor (31 000 svenska, eller en vanlig årslön i Estland). Kuslaps kolleger hoppas nu att intäkterna från konserten ska räcka till skadeståndet. (TT-AFP)

Detta får mig osökt att komma in på alla dessa lappar man sätter upp överallt, speciellt i bostadrättsföreningar, ja, David Batra har ju till och med samlat de värsta lapparna i en bok!

Lappskrivarna är av en speciell kaliber. De framhärdar längre än någon annan i sitt nit att förändra saker och ting med pennans kraft.
Det kan vara om grus i trapphuset, någon ställer cykeln fel, hundarna rastas på fel ställe, det skottas inte, och framförallt olyckshärden, kärnan, bostadrättens diafragma: Tvättstugan.
I bland tror jag att vi skulle vara ett vänligare folk om inte de allmänna tvättstutgorna fanns, eller om vi började med så kallade laundrettes som i storbrittanien till exempel.

Men det är något skumt med lappskrivarna.
De framträder alldrig in persona och de har alltid ryggen fria.
I och med att man satt upp lappen har man svurit sig fri från vidare ansvarstagande.
Man har gjort sin del för bostadsrättsföreningens trivsel.
Man kan låta sig luras att det är för alla boendes skull som lapparna skrivs, det är inte helt rätt.
Lappskrivare dyker sällan upp på årsmöten eller på städdagarna.
Lappskrivare är fega språkrör för en mycket diffus samling männsikor, oftast en samling som bara består av lappskrivaren och dennes hund.

Jag har alltid undrat, är det förmedlat med en känsla av tillfreddställelse att sätta upp lapparna. Det är inte en strävan mot att något ska bli bättre där du bor, utan en egoistisk njutning i att få uttrycka negativa känslor på en liten lapp och sen gotta sig i att den sitter där.
Har ni någonsin sett en lapp där det till exempel står:
"Det här måste vara den bäst skötta tvättstugan ever ever and ever",
eller, "jag har aldrig tidigare bott så bra som nu. Jag älskar min förening för den är likvid och mitt hem är någorlunda tryggt eftersom föreningen just satt upp ett nytt brandvarnarsystem" till exempel.

Men det är en nåd att stilla bedja om till ingen nytta skulle jag tro.
Undra hur lappskrivarna tog sig i uttryck i städer under tillexempel medeltiden.
De måste ju alltid ha funnits.
På ett eller annat sätt

Det här är Charlotta Cederlöf för Morronen i SR Gävleborg.

Orson Welles

Köp Stein Baggers guldklocka, förkunnar en dansk auktionsfirma. Den dansk-norske storsvindlaren Baggers värdeföremål är en del av sånt som konkursförvaltningen efter Bagger nu säljer ut. Armbandsuret i fråga är av märket Vacheron Constantin Malte i 18 karats guld och förväntas inbringa omkring 100 000 kronor. Bagger avtjänar ett sjuårigt fängelsestraff för att ha lurat banker och företag på närmare en miljard svenska kronor.

Jag har pratat om det förr men det finns så mycket att säga. Det här med att prylar gör vår identitet. Inte minst nu sen jag var och gjorde ett reportage på ROLFCARLWERNERs utställning Katarsis-björksätra på länsmuséet i gävle.

Det finns en t-shirt med trycket "den som har mest saker när han dör vinner".
Är det så?
Den som har mest saker när han eller hon dör, kan visa att den verkligen existerat. Till fullo. Och mer där till.
Till och med efter graven är man med.
Fast jag undrar om man bryr sig då. Efteråt alltså. Eller så gör man det. Jag har väldigt svårt att tänka mig ett liv efter detta utan prylar.
Vem är jag då?
Hur bygger jag upp mig?
Hur skapar man en identitet utan saker att omge sig med?

När jag var fyra år fick jag en apa. Han heter Jacko och är lika stor som en bäbis och jag sover fortfarande med honom. Gud, jag har sovit med Jacko i 40 år. Min mor har lagat honom om och om igen. En gång fick hon faktiskt göra en helt ny kropp åt honom, efter att salig Gösta, min dåvarande kattsambo, gröpt ur honom under ett särskilt infernalistk leköverfall. Gösta var inte klok säger min far.
Om nån kom in i mörka natten och stal apan Jacko, skulle det vara som att bli av med en kroppsdel.
Jacko är en del av mig. En del av min identitet. Den delen som är trygghet och barn och om han försvann skulle jag få leta reda på den delen nån annanstans.

En av mina vänner har fortfarande sina första punk-brallor kvar. Ett statement om vem han är idag 33 år senare.

Jag tror inte att den som har mest saker när den dör vinner, men det skulle vara svårt att veta helt utan saker vem du var.
Betänk citizen Kane. När man skalat av honom och alla hans rikedomar var han en liten barnsläde som hette rosebud.

Det här är.......

No humans allowed

En klart lysande spiralformad ljusformation över Australiens himmel för någon vecka sedan skapade ufofeber. Vittnen beskrev fenomenet som en "snurrad godisklubba som for fram lågt och i hög hastighet". "Den lyste som en stjärna men hade utstickande svansar " sade en av rymdskådarna. Astronomen Andrew Jacob på Sydneys observatorium uteslöt naturligtvis att det rörde sig om en komet, meteor eller månen. Han konstaterade torrt att fenomenet i själva verket var raketen SpaceX som skjutits upp från Cape Canaveral i USA och som i sin bana dundrat in över Australiens västra provinser.

Ja men naturligtvis skulle han säga det.
Tänk dig själv att vara i Andrew Jacobs skor och få frågan från hela Australien.
Antagligen har Andrew Jacob sett massor med konstiga saker i rymden redan. Jag menar, är det någonstans i världen som det verkar finnas bevis för stjärnkontakt av tredje graden så är det ju i Australien.
Man kan ju fortfarande se mycket gamla grottmålningar gjorda av Aboriginerna där det dyker upp både konstiga objekt i luften och någon slags urtidsastronauter som hälsar på nere på jorden.

Jag tror inte att Andrew Jacob kan tala sanning här. Om han gjorde det så skulle antagligen ingenting bli som förut. Kanske skulle han bli av med sitt jobb. Kanske skulle det byggas ett nytt Area 51 fast i utkanterna av Sidney.
Kanke är Andrew Jacob fullt nöjd med sina utomjordningar och har ingen som helst önskan att föra detta vidare.

Vad skulle hända om dom kom då. Männsikorna från mars. Utomjordingarna.
Säg att det landade ett flygande t-fat - i Gnarp i norra Hälsingland eller varför inte i Bomhus utanför gävle - och ut tittade glada rymdlingar och överraskade barnen med godisregn bland annat.
Hur lång tid skulle det ta innan Gnarp eller Bomhus var avspärrat område. Ett nytt District 9 som i Niell Blomkamps film från förra året, utomjordingarna skulle få bo i nån gammal utdömd del av kornäsfabriken och över allt stod det att:
Ni är inte välkomna här!

I doctor who, den brittiska scifi serien som rullat sen mitten på sextiotalet och nu är inne på sin elfte doktor (doktorerna genererar istället för att dö, de återuppstår i ny skepnad), där är alla varelser, onda eller goda, var man än är i universum lika mycket värda. Du kan inte fara omkring och ha hjäl figurer utan att straffas själv enligt någon urgammal intergalaktisk lag.
Natuligtvis tar man livet av varann även i doctor who. Men det gör man ju här oxå. Även fast det finns lagar. Och vad har utomjordingarna för hopp om jorden när vi inte ens följer våra egna lagar och konventioner. Ta Guantanamofångarna tillexempel.

Kanske är det så att marsmänniskorna har slutat att ko0mma hit, bara för att vi är så elaka. Det var roligt så länge de kunde umgås med jägare och samlare från förr, men det är värre nu.
Kanske är det därför de aldrig landar. De som ser ufon säger ju ofta att "occh plötsligt försvann farkosten jättefort, fortare än ljusets hastighet...
Det måste ju vara för att dom insett att dom flygit fel.
Kanske finns det varningar för oss människor ute där. Och kanske håller dom sin existens hemlig bara för att dom inte längre vill ha något med oss att göra.