הכותל המערבי حائط البراق‎

Thisteds kommun på den jylländska västkusten firar i dagarna att det är 40 år sedan som John Lennon besökte den yndiga landsändan. Lennon och Yoko Ono bodde julen 1969 till februari året därpå på det dåvarande så kallade Världsuniversitetet i Thisted. Lennon passade också på att under den församlade världspressens nyfikna blickar klippa av sig sitt då mycket långa hår. På fredag inviger kommunen ett "fredsträd" där folk kan sätta upp lappar med önskningar. Trädet ingår i Onos världsomfattande konstinstallation Imagine Peace.
Själv har Jag alltid varit faschinerad av klagomuren i jerusalem eller västra muren som den heter.
Enligt gamla skrifter låg Västra muren närmast Det Allra heligaste där förbundsarken stod; därför anses bön vid muren vara särskilt fördelaktigt.
Besökare sticker in papperslappar med skriftliga böner i sprickorna i muren. I alla tider har judar samlats vid muren för att uttrycka tacksamhet till Gud eller be om gudomlig barmhärtighet. Enligt judisk lag är det ett måste att känna sorg och att slita itu sina klädesplagg när man besöker Västra muren och ser den ödelagda tempelplatsen. Det finns en tradition som säger att när vatten börjar strila genom stenarna i muren är det ett tecken på att Messias ankomst är nära.

Tänk att alltid ha nånstans att gå med sina önskningar, och böner. Man lämnar över sin bön eller sin önskan någonstans. Den går bara inte ut i luften.

I Fontana di trevi i Rom slänger man, med ryggen mot fontainen, i ett mynt för att försäkra sig om att man kommer att återvända till staden.

En fysisk handling. Man har ingen aning om det fungerar, men det är ialla fall en egen liten hoppfull försäkran. Och gör man det inte så vet man ju inte och det kan vara dumt att chansa.
Eller, nu har jag gjort allt jag kan, nu släpper jag det här. Tack och bock.

Jag vet inte om någon över huvudtaget hör eller läser det man har att säga vid klagomuren. Kanske har den en samtalsterapeutisk funktion. Man har faktiskt nånstans att vända sig.

När jag var liten trodde jag att man klagade på saker vid klagomuren. Att mjölken var för dyr till exempel. Jag antar att det är många som gör det oxå. Klagar alltså.

Vad skulle man säga om man hade bara en enda önskan att lägga vid muren. En enda och den skulle gå i uppflyllan. Vi vill ju gärna tro att vi skulle önska fred i världen och lycka till de våra. Jag tror att man i ett sånt ögonblick är mycket mänskligare. Jag vill blir rik. Jag vill aldrig dö. Jag vill ha en villa i Vancouvers utkanter

Det är kanske bäst att man inte vet om saker man önskar eller ber om går i uppfyllelse på ställen som till exempel fontana di trevi klagomuran eller Yoko Onos träd. DÅ kan vi fortfarande leva i tron att vi är ödmuka individer med stort hjärta och mycket omtanke.

Det här är Charlotta Cederlöf för Morronen i SR Gävleborg.