En gång, 1967 närmare bestämt var det en elev på en skola i USA som frågade sin lärare om läraren trodde att förintelsen skulle kunna hända där och då, i Palo Alto, USA. Samma år som the big summer of love.
Läraren som heter Ron Jones bestämde sig för att göra ett experiment.
Måndagen därpå när elverna kom till skolan var ljuset i klassrummet dämpat, Vagnermusik spelades och på svarta tavlan stod ett enda ord: "diciplin".
På tisdagen introducerade magister Jones en hälsning som eleverna skulle använda när de träffades utanför klassrummet, The Third Wave-hälsningen. Han fortsatte undvervisa i diciplin; styrka genom sammanhållning och styrka genom att agera och från en klass som det började med, var nu över 200 elever med i experimentet.
På torsdagen började Ron Jones bli orolig. Det visade sig att vissa elerver utsett sig själva ordningsmän som såg till att rapportera och till och med bestraffa elever som inte deltog i "The Wave".
Han avbröt experimentet därför att han befarade för säkerheten för elver som inte ville ansluta sig till experimentet. Rörelsen. The wave.
Då hade han blivit rikskändis.
Skulle detta kunna hända här?
Hur kan man få folk och ställa upp på vad som helst i tron att det är ett obligatoriskt eller naturligt beteende?
Oja! Och i dag i sverige i verkligheten händer det för tillfället lite överallt.
Fråga Britt-Marie Andersson som är rektor på Katedralskolan i Linköping tillexempel.
Hon har nu aktivt gått ut och förbjutit nollning på skoltid.
Nollning. Som ju nästan verkar vara obligatoriskt. För att man ska få vara med liksom.
På Katedralskolen fick förstaårsgymnasisterna ställa upp på sexlekar, de pressades på pengar och hotades på nätet om reprissaler i form av våld om de inte ställde upp.
Många av eleverena söps även så fulla att de knappt kunde ta sig hem.
Nollning.
Äh det har ju alltid funnits. På engelska skolor verkar det ju till och med som att "The school bully", Alltså huvudmobbaren, han eller hon som får alla med sig, är en titel så god som någon.
Vi kanske skulle ta och titta lite närmare på varför vi nollar. Inte varför vi nollas utan nollar.
Vad är det för mörk översittarsida vi har som vi njuter av att få utlopp för. Är det för att vi själva varit utsatta och får ge igen eller är det bara mänskligt beteende? Äta eller ätas.
Vad händer om man inte ställer upp då, på nollningen. Att man aktivt säger:
-Nej, jag tänker fan inte nolla nån. Det är ju facism.
Eller:
-Du kan inte nolla mig. Jag skiter i era dumma lekar.
Vad händer då?
Blir man utfryst, angiven?
Nollningen verkar har egna regler som vi inte accepterar i andra sammanhang.
Är det detta som vi ska lära oss det första vi gör när vi går mot att bli vuxna. Lydnad. Diciplin. Vi och dom.
Vi får väl hoppas att fler rektorer och lärare inte accepterar nollningen bara för att det verkar finnas nån slags sjuk tradition bakom.
Grynet sade tre ord som vi faktiskt måste repetera lite oftare för oss själva än vad vi gör.
Ta ingen skit.
Det här är Charlotta Cederlöf för Morronen i SR Gävleborg.
