Upprepade, korta kluckande och frikativa ljud

En grupp gråterskor har genomfört en performance mot kärnkraft på riksdagshusets trappa i Helsingfors. De uttryckte på detta sätt sin oro för planerna på mer kärnkraftsproduktion i Finland. Efteråt lämnade den tårögda gruppen en text skriven på näsdukar till riksdagsledamöterna. Enligt arrangörerna tog företrädare för fem riksdagsgrupper emot budskapet, där gråterskorna frågade varför man väljer ett energialternativ som är ett hot mot människan och naturen och lämnar kärnavfall i arv till kommande generationer.

Gråterskan är ju annars ett yrke som i princip inte finns alls i vår kultur.
I Antikens Grekland, Romarriket och Mellanöstern var gråterskorna högt respekterade och man kan fortfarande möta dem på begravningar i Grekland och öster ut.

När Mao dog den 9 september 1976 i peking grät en hel befolkning på beställning. Detsamma hände i Nordkorea när Kim il Sung dog.

När man läser om gråten som en fysisk företeelse låter det som en bizarr sjukdom:
Beteendet består av en kombination av tåravrinning från ögonen , speciellt andningsmönster. Ibland förekommer ett ljudligt läte, vilket ofta blir mer påtagligt om den gråtande försöker prata.
Det speciella mönstret i andningen består av att framför allt utandningsluften pressas fram stötvis på ett sätt som påminner om det vid skratt varvid upprepade, korta kluckande och frikativa ljud uppstår i de övre andningsvägarna, då stämbanden försöker parera de plötsliga avvikelserna i luftströmmen. Den kraftiga tåravrinningen får ofta den gråtande att då och då snörvla, det vill säga göra en kraftig viljestyrd inandning genom näsan för att förhindra utrinning genom denna.

Jag önskade att jag kunde göra tvärt om. Inte gråta på beställning.
När jag blir riktigt arg. Jag menar riktigt riktigt riktigt, svordomsarg... då börjar jag gråta.Därför får min ilska aldrig den genomslagskraft som jag vill.
Folk tycker synd om mig. Jag blir rödflammig och snorig och ingen hör riktigt vad jag säger.
jag har väldigt svårt att bli tagen på allvar när jag är arg.

Jag önskar inte att jag inte kunde gråta. Gråten kan vara en sån befrielse. En stor klump innombords man blir av med. Ett sätt att inte explodera och drunkna i känslostormen. Däremot önskar jag att jag kunde styra det lite bättre.

Vissa säger - särkilt män - att de aldrig gråter. Jag ställer mig mycket tveksam till det. Antingen ljuger dom, eller så har dom stängt av en av våra fundamentala hjälpventiler. Att gråta är ett sätt att hantera stora känslor, glada som sorgliga.
Det är inte skämmigt att gråta. Tvärt om. Tänk vilken genomslagskratf Per Elofssons tårar i OS hade. För att inte tala om Toivo Öhmans tårar vid Ulrika Knapes OS-guld 1972.

Ibland gråter man så att man får huvudvärk.



När jag läser om gråterskorna i finland tänker jag att det kanske är ett bra yrke för framtiden. Vissa manniskor når man överhuvudtaget inte fram till förrän man börjar gråta.
Om man på alvar skulle ta in alla krig och naturkatastrofer, folkmord och djurplågerier skulle det ta en ände med förskräckelse, men kanske gråterskorna skulle få vissa av oss att faktiskt inse allvaret i vad som håller på att hända.
Gråt är en stark känsla.

Det här är Charlotta Cederlöf för Morronen i SR Gävleborg.