Antikrundor och trevlighetsfascism

Jag sitter och tvångstittar på Antikrundan.
Min mammas kompis ska vara med, eller egentligen är det mammas och min kompis som vi lärde känna på Santorini sommaren 1995 när jag var där och var alldeles yr i huvudet för jag hade gjort slut med Fredrik Bladh och fyllt 30 och min lillasyster hade gift sig.
Mamma har hört av sig tre miljoner gånger om detta avsnitt av antikrundan. Hon har till och med ringt och berättat att hon tror att hon sett vår kompis i trailers för programmet.
Den andra gången jag träffade vår kompis som är med i Antikrundan idag var sommaren 1997 när mamma och jag hade varit på dop i Karlstad och jag var helt yr i huvudet och förvirrad eftersom pappa hade blivit bypass-opererad och jag tvångsade som bara den eftersom han faktiskt legat på akademiska sjukhuset och haft hjärtat bredvid sig i stället för där det egentligen ska sitta, och är det någonting som gör mig orolig är det när människor jag tycker om har hjärtat någon annanstans än där det ska vara. Det blir ett otroligt räknande och väldigt många omtag såna gånger.
Således har jag ett ganska kluvet förhållande till santorinivännen. Hon är underbar men jag blir lite ledsen och förvirrad av henne.

Jag tittar aldrig på Antikrundan annars.
Jag ser inte På spåret heller.
Inte Dobido.
Och definitivt inte Så ska det låta.
Jag tror att det har och göra med att programmen är så trevliga så att de gör mig illa till mods.
Sverigetrevligt. SVT-trevligt.
Jag blir lite rädd och osäker av sån tv. Som att det är nån som försöker lura mig genom att visa mig bilder på trevliga saker. Som att om hela världen var som Antikrundan och Så ska det låta och På spåret så skulle det inte finnas något obekvämt och illaluktande i landet.
Desstuom är man evigt exkluderad från trevlighetens interngäng. Du får titta på men du får aldrig vara med. Om du vill vara med så måste du vara programledare för något annat trevligt program. Dobidoo tävlar i Så ska det låta, Antikrundan tävlar i På spåret. Nu får ju gemene man vara med i Antikrundan, men för att vi ska förstå att vi ändå inte riktigt får vara med har man hela tiden en kö i bild med andra som också vill vara med och få sina saker värderade, men dom kommer aldrig att komma fram för då är tiden ute.
Mina föräldrar var till Antikrundan en gång för att få ett gäng karaffer värderade. De, föräldrarna alltså, blev inte alls särskilt trevligt emottagna, trots att karafferna var värda en hel del. De blev inte utvalda att vara med i programmet och då behövde Antikrundan inte ödsla så mycket trevlighet på dem.
Falsk trevlighet alltså.
Ond trevlighet. Den värsta av trevligheter. Som när man dissekerar ordet trevligt och når in i dess kärna och märker att ordet egentligen är helt tomt och inte betyder någonting alls.