Ludd i torktumlaren

MUSIKÄLSKARE MOBILISERAR. Den 29 maj håller sångarna vid Estlands statliga opera en stödkonsert, berättar operachefen Aivar Mäe. Anledningen är ett party med buller och bång för en månad sedan som slutade med rättegång. Det var en äldre operasångare som för femtielfte gången störts av oljud som hamnade inför rätta. Under det nattliga tumult han var inblandad i med grannarna fick en yngling i motståndarlägret ett finger klämt; tre millimeter av fingerspetsen lär ha rykt. I onsdags dömdes därför den pensionerade sångaren Voldemar Kuslap, 72, att betala skadestånd på 50 000 estniska kronor (31 000 svenska, eller en vanlig årslön i Estland). Kuslaps kolleger hoppas nu att intäkterna från konserten ska räcka till skadeståndet. (TT-AFP)

Detta får mig osökt att komma in på alla dessa lappar man sätter upp överallt, speciellt i bostadrättsföreningar, ja, David Batra har ju till och med samlat de värsta lapparna i en bok!

Lappskrivarna är av en speciell kaliber. De framhärdar längre än någon annan i sitt nit att förändra saker och ting med pennans kraft.
Det kan vara om grus i trapphuset, någon ställer cykeln fel, hundarna rastas på fel ställe, det skottas inte, och framförallt olyckshärden, kärnan, bostadrättens diafragma: Tvättstugan.
I bland tror jag att vi skulle vara ett vänligare folk om inte de allmänna tvättstutgorna fanns, eller om vi började med så kallade laundrettes som i storbrittanien till exempel.

Men det är något skumt med lappskrivarna.
De framträder alldrig in persona och de har alltid ryggen fria.
I och med att man satt upp lappen har man svurit sig fri från vidare ansvarstagande.
Man har gjort sin del för bostadsrättsföreningens trivsel.
Man kan låta sig luras att det är för alla boendes skull som lapparna skrivs, det är inte helt rätt.
Lappskrivare dyker sällan upp på årsmöten eller på städdagarna.
Lappskrivare är fega språkrör för en mycket diffus samling männsikor, oftast en samling som bara består av lappskrivaren och dennes hund.

Jag har alltid undrat, är det förmedlat med en känsla av tillfreddställelse att sätta upp lapparna. Det är inte en strävan mot att något ska bli bättre där du bor, utan en egoistisk njutning i att få uttrycka negativa känslor på en liten lapp och sen gotta sig i att den sitter där.
Har ni någonsin sett en lapp där det till exempel står:
"Det här måste vara den bäst skötta tvättstugan ever ever and ever",
eller, "jag har aldrig tidigare bott så bra som nu. Jag älskar min förening för den är likvid och mitt hem är någorlunda tryggt eftersom föreningen just satt upp ett nytt brandvarnarsystem" till exempel.

Men det är en nåd att stilla bedja om till ingen nytta skulle jag tro.
Undra hur lappskrivarna tog sig i uttryck i städer under tillexempel medeltiden.
De måste ju alltid ha funnits.
På ett eller annat sätt

Det här är Charlotta Cederlöf för Morronen i SR Gävleborg.

Orson Welles

Köp Stein Baggers guldklocka, förkunnar en dansk auktionsfirma. Den dansk-norske storsvindlaren Baggers värdeföremål är en del av sånt som konkursförvaltningen efter Bagger nu säljer ut. Armbandsuret i fråga är av märket Vacheron Constantin Malte i 18 karats guld och förväntas inbringa omkring 100 000 kronor. Bagger avtjänar ett sjuårigt fängelsestraff för att ha lurat banker och företag på närmare en miljard svenska kronor.

Jag har pratat om det förr men det finns så mycket att säga. Det här med att prylar gör vår identitet. Inte minst nu sen jag var och gjorde ett reportage på ROLFCARLWERNERs utställning Katarsis-björksätra på länsmuséet i gävle.

Det finns en t-shirt med trycket "den som har mest saker när han dör vinner".
Är det så?
Den som har mest saker när han eller hon dör, kan visa att den verkligen existerat. Till fullo. Och mer där till.
Till och med efter graven är man med.
Fast jag undrar om man bryr sig då. Efteråt alltså. Eller så gör man det. Jag har väldigt svårt att tänka mig ett liv efter detta utan prylar.
Vem är jag då?
Hur bygger jag upp mig?
Hur skapar man en identitet utan saker att omge sig med?

När jag var fyra år fick jag en apa. Han heter Jacko och är lika stor som en bäbis och jag sover fortfarande med honom. Gud, jag har sovit med Jacko i 40 år. Min mor har lagat honom om och om igen. En gång fick hon faktiskt göra en helt ny kropp åt honom, efter att salig Gösta, min dåvarande kattsambo, gröpt ur honom under ett särskilt infernalistk leköverfall. Gösta var inte klok säger min far.
Om nån kom in i mörka natten och stal apan Jacko, skulle det vara som att bli av med en kroppsdel.
Jacko är en del av mig. En del av min identitet. Den delen som är trygghet och barn och om han försvann skulle jag få leta reda på den delen nån annanstans.

En av mina vänner har fortfarande sina första punk-brallor kvar. Ett statement om vem han är idag 33 år senare.

Jag tror inte att den som har mest saker när den dör vinner, men det skulle vara svårt att veta helt utan saker vem du var.
Betänk citizen Kane. När man skalat av honom och alla hans rikedomar var han en liten barnsläde som hette rosebud.

Det här är.......

No humans allowed

En klart lysande spiralformad ljusformation över Australiens himmel för någon vecka sedan skapade ufofeber. Vittnen beskrev fenomenet som en "snurrad godisklubba som for fram lågt och i hög hastighet". "Den lyste som en stjärna men hade utstickande svansar " sade en av rymdskådarna. Astronomen Andrew Jacob på Sydneys observatorium uteslöt naturligtvis att det rörde sig om en komet, meteor eller månen. Han konstaterade torrt att fenomenet i själva verket var raketen SpaceX som skjutits upp från Cape Canaveral i USA och som i sin bana dundrat in över Australiens västra provinser.

Ja men naturligtvis skulle han säga det.
Tänk dig själv att vara i Andrew Jacobs skor och få frågan från hela Australien.
Antagligen har Andrew Jacob sett massor med konstiga saker i rymden redan. Jag menar, är det någonstans i världen som det verkar finnas bevis för stjärnkontakt av tredje graden så är det ju i Australien.
Man kan ju fortfarande se mycket gamla grottmålningar gjorda av Aboriginerna där det dyker upp både konstiga objekt i luften och någon slags urtidsastronauter som hälsar på nere på jorden.

Jag tror inte att Andrew Jacob kan tala sanning här. Om han gjorde det så skulle antagligen ingenting bli som förut. Kanske skulle han bli av med sitt jobb. Kanske skulle det byggas ett nytt Area 51 fast i utkanterna av Sidney.
Kanke är Andrew Jacob fullt nöjd med sina utomjordningar och har ingen som helst önskan att föra detta vidare.

Vad skulle hända om dom kom då. Männsikorna från mars. Utomjordingarna.
Säg att det landade ett flygande t-fat - i Gnarp i norra Hälsingland eller varför inte i Bomhus utanför gävle - och ut tittade glada rymdlingar och överraskade barnen med godisregn bland annat.
Hur lång tid skulle det ta innan Gnarp eller Bomhus var avspärrat område. Ett nytt District 9 som i Niell Blomkamps film från förra året, utomjordingarna skulle få bo i nån gammal utdömd del av kornäsfabriken och över allt stod det att:
Ni är inte välkomna här!

I doctor who, den brittiska scifi serien som rullat sen mitten på sextiotalet och nu är inne på sin elfte doktor (doktorerna genererar istället för att dö, de återuppstår i ny skepnad), där är alla varelser, onda eller goda, var man än är i universum lika mycket värda. Du kan inte fara omkring och ha hjäl figurer utan att straffas själv enligt någon urgammal intergalaktisk lag.
Natuligtvis tar man livet av varann även i doctor who. Men det gör man ju här oxå. Även fast det finns lagar. Och vad har utomjordingarna för hopp om jorden när vi inte ens följer våra egna lagar och konventioner. Ta Guantanamofångarna tillexempel.

Kanske är det så att marsmänniskorna har slutat att ko0mma hit, bara för att vi är så elaka. Det var roligt så länge de kunde umgås med jägare och samlare från förr, men det är värre nu.
Kanske är det därför de aldrig landar. De som ser ufon säger ju ofta att "occh plötsligt försvann farkosten jättefort, fortare än ljusets hastighet...
Det måste ju vara för att dom insett att dom flygit fel.
Kanske finns det varningar för oss människor ute där. Och kanske håller dom sin existens hemlig bara för att dom inte längre vill ha något med oss att göra.

Keyser Soze

Den nigerianske "kalsongbombaren" Umar Farouk Abdulmutallab åtalades på onsdagen vid en domstol i Michigan för att ha försökt spränga ett amerikanskt trafikflygplan före landning i Detroit.
Så har då även vår senaste terrorist fått sig ett epitet.
Una-bombaren
Os-bombaren
Lockerbie-bombaren
Förr har alltså epitetet varit beroende av vad som skulle bombas/alternativt bombades.
Nu handlar det om var terroristen gömt sin bomb.
Kalsongbombaren.

Jag kan inte tänka mig att det var just det smeknamndet som Omar Farouk Abdulmutallab hade räknat med, men det tar ju verkligen udden av allvaret. Det var ju faktiskt så att ett helt flygplan med passagerare och besättning skulle sprängas i luften.
Kalsongbombaren.
Det är ju långt ifrån Jack the ripper och The Boston strangler....
Kanske finns det en dold agenda bakom att vi ger de nya terroristerna fåniga smeknamn. De förminskas till små figurer i en southparkserie. Vi kan skratta åt dem.
The greatest trick the Devil ever pulled was convincing the world he didn't exist.

Tigern är tillbaka

Tiger Woods gör comeback i samband med majortävlingen Masters på Augusta den 8-11 april. Han skrevs ut från en klinik för sexmissbruk i februari och har sen dess tränat puttar och utslag hemma i trädgården.

-Masters är där jag vann min första major, och jag ser på den här turneringen med stor respekt, säger världsettan i ett uttalande enligt AP. Tydligen är valet av tävligen på just Augusta också väl valt eftersom området är tämligen skyddad från utomstående som tillexempel vargarna från media.

Det är fyra månader sen det kom fram att Tiger varit otrogen, att han brutit mot det nionde budet, att han spelat alldeles för många bortamatcher.
I amerika är man inte otrogen.
Du får köpa vapen och dui får köra bil med med 0.8 promille alkohol i kroppen, men du får inte vara otrogen.

När man läser om Tiger och hans otrohetsaffärer får man en känsla av att alla amerikaner tycker att det här är det värsta som hänt sen Clinton, näe sen Pearl Harbour förresten. Clinton är politiker och han behöver inte vara lika felfri som en sportstjärna.
Jag kan inte låta bli att tänka på alla dessa medborgare i alla dessa amerikanska stater som faktiskt drog en lättnadens suck när Tiger inte visade sig vara felfri. Han är inte golfrobot med vita tänder. Han har känslor och humör och mänskliga drag på gott och ont som var och en av oss.
Tiger Woods har varit otrogen.
Pust.
Plötsligt har han gjort samma sak som 30 - 60% av USAs befolkning gjort, beroende på var man bor.
Många måste plötsligt känt sig lite lättade. Otrohet är inte något som bara svaga dåliga jag sysslar med utan även en superhuman som Tiger Woods.

Personligen tycker jag det är skönt när så kallade övermänniskor visar sig ha fel och brister. Det kan röra sig om allt från OCD till otrohet. Ja, det kan framkalla oerhört mycket sorg och smärta. Ja, man har gått från hem och hus till ett värre öde än det tidigare men det är vad vi är. Mänskliga. Jag tycker att det är värre att vi faktiskt tillåter oss att göra tillexempel Tiger Woods till något större än du och jag bara för att han är en jävel på golf.
Han är värd all cred i världen för det han är bra på. Hans spel är endast honom förunnat, men så är det även med hans demoner.
Dessutom, det är ju inte som att han slagit ihjäl någon.

Platonisk kärlek i F1-svängen

Vitaly Petrov
Виталий Петров

TV according to CC 2: The Fixer

John Mercer - Hitman with a conscience




.

TV according to CC 1: Life on Mars

My name is Sam Tyler. I had an accident and I woke up in 1973. Am I mad, in a coma or back in time?

Många med mig

Jag undrar, vilka är egentligen "många med mig"?
Är det ett litet osynligt posse som man går omkring med? Är det en grupp på facebook, eller är det som jag tror, en mycket diffus och löst ihopsatt grupp männniskor som egentligen inte vet att de är med i just den gruppen.

Många med mig visar sig oftast när det är något som det ska klagas på.
Det är många med mig som tycker att det spelas alldeles för lite rock n roll i dansbandkskampen....
Många med mig tar sig sällan ton i de tunga och allvarliga frågorna, utan nöjer sig oftast med att klaga när det är något som inte passar en viss individ.
Det är många med mig som tycker att det är alldeles för stökigt i personalrummet.
Jag tycker inte om den nya programledaren och det är många med mig som håller med.

Jag har en bestämd känsla av att den individ som använder sig av många med mig ofta begår ganska stora övertramp mot den gruppen.
Det kan i vissa fall röra sig om ren och skär hörsägen.
Frågan är om det inte är så att i de flesta fall existerar inte alls många med mig.
Det är en låtsasgrupp med bullies man fantiserar ihop för att trycka dit nån.
Det handlar ofta om att trycka dit vissa som är lite kändare än andra.
Många med mig verkar tycka särskilt illa om personer som hörs lite mer än andra som till exempel Marcus Birro och Annika Lanz.

Tror vi verkligen på någon när han eller hon kommer dragande med många med mig?
Ska vi börja ställa dem till svars och kräva namn och personuppgifter på vilka många med mig är.

Jag har otroligt svårt för människor som gör sig till talespersoner för en grupp männsikor som egentligen inte har en aning om det. Det är fegt.
Jag tycker att just valet av ämnen många med mig väljer att klanka ner på visar vilken sorts männsika man har att göra med. Lite småbittra skitsnackare som inte vågar röra sig i de stora och alvarliga frågorna, för då kan de bli avslöjade för vad de egentligen är, helt ensamma om sin åsikt och att åsikten egenligen är så fånig att man inte vågar stå för den ensam.

Ta tag i något allvarligt som behöver förändras på riktigt i stället så ska du se att du verkligen får många med dig och dom är alldeles på riktigt.